In-human koordinationslogik för asylhantering

Bristande koordinationslogik, för human asylhantering?

Som lekman inom området offentlig förvaltning, samt ledning och styrning, blir jag allt som oftast fundersam på om det inte finns andra sätt att hantera våra gemensamma resurser på ett mer effektivt sätt. Som dessutom sätter individen i fokus. Det gäller vård och omsorg, skola eller nu asylhantering.

Aktuellt debatt om omvärlden i brand, och medmänniskor i nöd. Sverige bör och skall vara en trygg hamn där vi på ett humant och medmänskligt sätt inlemmar dessa individer i vårt samhälle, förenligt med FN och andras regelverk för asylhantering.

Dessvärre balanserar bruna/svarta (SD mfl) falanger av vårt samhälle debatten grupp mot grupp. Och när övriga partier synliggör bristerna i vår hantering uppmärksammas det som att ge bränsle till fel åsikter. Jag tror att man måste diskutera öppet vår hantering, så att vi gemensamt kan hantera asylfrågan.

Utifrån sett är det uppenbara logistik- och koordinationsproblem redan från start i processen, som skapar trånga sektorer. Vilket gör att vår hantering, om än sett som en av de bästa internationellt, ändå missar målet. När man har en variabel struktur, som ändrar sig, måste resurserna koordineras flexibelt i hela systemet. Dessutom måste individen sättas i sitt sammanhang, alltså inte mikro-koordinering och optimering inom varje silo (organisering) i systemet.

Ankommande asylsökande har ett antal accesspunkter till Sverige. Starten i hela processen, sker i.o.m att de söker asyl. De som kommer hit, gör det i förvissningen att de skall få permanent uppehållstillstånd. Ofta har de bristfällig dokumentation för att styrka sitt fall. Därför blir deras samtal med mottagande aktörer central data insamling för fortsättningen. Ofta med tolkhjälp! Efter ankomsthanteringen, ges de plats i flyktingboende, som ofta är lokaliserat på annan ort än ankomstplatsen. Detta försvårar kommunikationen med offentliga aktörer, som inte befinner sig på de orter som den asylsökande. Redan här uppstår logistik problem i processen. Migrationsverket har begränsat antal möjliga utredare och de har även specialiserat sig på olika steg i processen.

Migrationsärendet har alltid en mängd övriga aktörer som måste bli inblandade, som polis, sociala myndigheter, kommuner, domstolar och rättsväsendet och givetvis vård och omsorg för att hantera trauman. Varje enskild myndighet agerar inom sitt handlingsutrymme (lagar, förordningar, processer, policies och praktiker) och försöker optimera internt. Dessvärre är det just i koordinationen mellan aktörerna som asylärendet fastnar i det byråkratiska nätet av oklara ansvarsgränser. Och mitt i detta hamnar individen i kläm. Precis som gällande fall i vård- och omsorgsfrågor. Optimeringen sker med fokus på professionen, ex läkarens tillgängliga tid för patientsamtal, eller utredarens kalender. Det gör att den asylsökande hamnar i ett vakuum, och endast kan invänta svaret för sitt ärende. Inkommande samtal till växeln hos Migrationsverket handlar i huvudsak om asylsökande som ringer och ber och få återkoppling på sitt ärende, och de professionella har inte tid och svara. Det skapar lagerplatser av asylsökande, som då bor i ett vakuum utanför samhället, där de inte aktivt själva kan vara delaktiga i sin process.

Detta är huvudtesen i min fråga: Skapa delaktighet i alla steg i processen! Där individen sätts i centrum, ej professionen.

Det andra ämne som bör behandlas är hanteringen av data och information för att skapa en bra akt för beslut. Varje aktör har sina egna interna system, som ytterst sällan är interoperatibla med de övrigas system. Varje steg i processen betyder omfattande manuella insatser. Ett bra exempel är de inledande samtalen i starten av processen, där den asylsökande muntligen redogör för sin utsaga. Detta samtal spelas inte in och digitaliseras, vilket gör att varje ny aktör måste flytta individen till en plats där de professionella aktörerna finns, oftast inte där flyktingen är förvarad. Varje sådan intervention kräver massor av resurser. Istället borde dessa samordningsfrågor ske med högre grad av interoperatibla digitaliserade verktyg.
Ett bra exempel på digitalisering är att alla förhandlingar i domstolar idag spelas in med ljud och bild vilket gör att parterna inte måste kallas för nya förhandlingar och redogöra samma sak en gång till.

En delaktig individ, som ges möjligheter att själv aktivt bidra till processen, istället för att bara luta sig mot de offentliga aktörerna. Kan både stärka innehållet, samt höja kvalitén i alla steg i processen, dessutom motverkar detta problemen med återkopplingen om de asylssökande ges fönster mot de inre processerna i systemet. Precis som vi invånare idag successivt ges möjligheter till delaktighet i ex. eHälsa via invånarkonton. Den delaktiga individen får bibehållen självkänsla, och inte den apati som uppstår när man inte kan styra över sitt handlingsutrymme.

Det tragikomiska i detta är att varje offentlig aktör ser över sina inre processer och försöker kvalitetssäkra dem med olika medel. Men detta görs genom att de kontrollerar sina egna arbetssätt och processer. Inte frågar individerna som de skall stödja, eller de aktörer de skall samverka med. I många fall upplever aktörerna som kommer in senare i processen att de som haft de initiala samtalen, inte lyft upp fler frågor som ligger utanför deras handlingsutrymme. Vilket direkt motverkar en snabb process. Den som startar, ser inte slutfasen och tar rimligen heller inte ansvar för denna.

Förberedande för slutmålet? Som det är idag så sitter individerna och inväntar sitt svar, blir det positivt har i många fall de ingen mottagande kommun redo att inlemma dem. De blir alltså kvar i lagerförvaringen, ett hemskt vakuum. Ifall de ej får permanent uppehållstillstånd eskalerar ofta ärendet med mängder med aktörer som skall bereda hemfärd och utvisning. Som ibland leder till rent miserabla och in-humana hanterande av barn och utsatta.

Jag tycker att man skall ta lärdom i nya former för samarbete, och organisering av professionella kunskapsintensiva praktiker. Där nätverksprinciper och delaktighet skapar effektivare koordination när man har och göra med ett komplext system med många aktörer. Där man kan se flera olika varianter på hanteringen: anhörigfrågan kan hanteras med sociala nätverk där de redan inlemmade själva bereder ärendet under överseende av det offentliga. De har ju redan lyckats ta sig igenom nålsögat och lärt sig systemet. Den andra logiken är att man skapar en ”hub” runt individen där alla offentliga aktörer överhör och snabbare koordinerar sina respektive steg. Precis som vid hanteringen av exempelvis olika former av Cancer diagnoser. Och slutligen inför lean och interoperatibla processer och praktiker, inter-organisatoriskt. Allt för en humanare och effektivare hantering av individer i nöd. Jag är övertygad om att vi i vårt moderna öppna samhälle kan skapa en bättre asylhantering där de offentliga aktörerna känner sig stärkta i sitt värv att hjälpa, och där individerna som söker asyl inte blir apatiskt vakuumförpackade. Utan ges utrymme till delaktighet!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: